West Ham

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/sportchansen/article4000056.ab

Aftonbladet listade lite otippat alla spelare West Ham sålt, men som fortfarande är verksamma. Slutsatserna blir att om West Ham kunde fått ha kvar de spelare de själva utvecklat till världsstjärnor hade de antagligen varit i toppen av PL istället för långt ner. Hur som helst spela dom lika mot överklasskärringarna i Chelsea i förra omgången och med tanke på laget Chelski har ser jag det som en seger.
Nu kanske man tycker jag generaliserar och ser ner på både laget och stadsdelen Chelsea helt utan motiv. Men då kan jag förklara att jag under ett halvår stått och krängt dojor på kings road, (chelsea) inte alls långt ifrån Stamford Bridge. Jag har trängts med Chelsea supportrarna i tunnelbanan, ståt i kö med dem på Boots, ätit min lunch med dem på Sloane Square och slutligen sett till så de fått inhandla fula dojjer till överpriser på Office. Jag kan säga en sak, överklasskärringar i Chelsea är inte att leka med: Vulgära, otåliga, otrevliga, högljudda och slutligen i allmänhet jävligt rika. Ute i det offentliga innebär detta irritation, i en skoaffär innebär dessa faktorer mer jobb, eller det blir resultatet av policyn kunden har alltid rätt, du är dennes slav.

Min fd arbetsplats.

Det värsta minnet var när en (får jag väl anta välbärgad) familj kommer in 5 minuter innan stängning drar fram åtminstone 10 olika typer av skor som de vill pröva, efter det 10 till och det slutar med att dom köper dojjer för typ 1000pund. Dom fullständigt frossade i crocks (i Sverige kända som foppa-toffler) som dom köpte säkerligen 20 par av. Själva grejen med att dom kommer in 5 minuter innan stängning är att vi som jobbar tvingas jobba över då företagets policyn är att man aldrig kör ut kunder från affären, till det hör att all övertid är obetald, jag kan ingenting om arbetsrätt och facklig verksamhet i England men på mitt jobb var sånt obefintligt och då äre väl såna här avtal man får. För övrigt var lönen piss.

Familjen stannade i säkert 30-45 minuter, de var dryga som fan, tog god tid på sig, småpratade med varandra skrattade slökollade, ringde lite, lät ungarna härja loss i affären osv. Det slutar med att min boss kommer ner på lagret där jag för det mesta fick hålla till och lagra alla jävla skor samt hjälpa mina arbetskamrater att få upp alla dojer på golvet. "Richard you have to go up and start hovering, this people wont leave the shop, if they see you maybe they leave". Kanske låter lite underligt att hon sa så men det här var faktiskt lite av en outtalad taktik vi hade, en taktik som nu var bekräftad, jag garva lite och gick upp på golvet.

Eftersom jag mesta spenderade min arbetstid på lagret hade inte jag någon speciellt dresskod eller var speciellt tränad i kundbemötande. När jag kom upp på golvet efter stängningstid med en högljudd dammsugare, smutsiga ibland trasiga jeans, min allmänt trötta ovårdade utstrålning och ganska sura ansiktsutryck blev oftast helt enkelt för mycket för kunderna. Lite som en skolager-zombie som inte såg dagsljuset under arbetstid. Oftast funkade det och dom drog, den här gången fick jag mest några överlägsna blickar när jag försökte dammsuga stället med en massa ungjävlar springandes och ett helt berg av dojer. Men jag är säker på att det snabbade på processen och tillslut drog dem. Det var inte alls ovanligt att dom kunder kunde komma in 5 minuter innan stängning för att sedan gå runt i 30 min, antagligen för att känna sig lite extra exklusiva eller så var det helt enkelt bara för att jävlas.

Hur som helst det här gör att man associerar Chelsea med pack, då man spenderade x antal arbetstimmar med dem. West Ham associerar man med det sköna utelivet på bricklane och den slabba attityden i östra London och inte den "uptight" attityden kring Kingsroad-Chelsea. Nu höll jag iofs på West Ham innan jag kom till London men det tyder ju bara på att jag av naturen har en god smak.

Boleyn Ground (Upton Park)

För att återgå till det potentiella West Ham laget då:

Målvakt: David James 2001–2004.
Kom från Aston Villa till West Ham och spelade i klubben under tre säsonger. Gick vidare till Manchester City och sedan Portsmouth, där han håller fortsatt hög klass som 38-åring. Nu har ju iofs West Ham redan en klockren målvakt i Robert Green som man köpte från norwich för 2 milj pund 2006.

Backlinje: Glen Johnson 2000–2003.
Sågs som en supertalang när han slog igenom i West Ham. Chelsea betalade sex miljoner pund för ynglingen år 2003. Johnson hade dock svårt att ta plats och hamnade i Portsmouth, på lån. Inför förra säsongen köpte så Portsmouth loss högerbacken. Har nu gjort 10 landskamper.

Rio Ferdinand 1995–2000. En av Englands – och världens – bästa mittbackar. Slog igenom tidigt och fick Leeds att betala 18 miljoner pund i början av 2000-talet. Gick därifrån till Manchester United och har länge varit en del av det engelska landslagets stomme.

Anton Ferdinand 2002–2008. Mittback som kanske inte riktigt har levt upp till förväntningarna. Kostade ändå Sunderland hela åtta miljoner pund i augusti. Är dock bara 23 år gammal och kan säkerligen fortsätta att utvecklas.

Paul Konchensky 2005–2007.
Var en stabil och pålitlig ytterback i West Ham under två säsonger. Försvann till Fulham, där han fortsatt att hålla en hög nivå.

Mittfält: Nigel Reo-Coker 2004–2007.
Köptes för endast 500 000 pund från Wimbledon i januari 2004. Etablerade sig snabbt i West Ham och stod för några riktigt vassa insatser. Aston Villa betalade 8,5 miljoner pund för mittfältaren, som sammanlagt gjorde 120 ligamatcher i West Ham.

Michael Carrick 1998–2004.
En av spelarna i den gyllene West Ham-generationen som stannade längst i klubben. Först 2004 försvann han till Tottenham, för 2,75 miljoner pund. Bara två säsonger blev det av till Manchester United. Priset då: 18 miljoner pund.

Frank Lampard 1994–2001.
Sågs tidigt som en blivande storspelare. Debuterade som 17-åring och var under flera säsonger en nyckelspelare på mittfältet. Försvann därefter till Chelsea, som betalade 11 miljoner pund år 2001. Är nu en av Premier Leagues absolut främsta spelare.

Joe Cole 1994–2003.
Tog samma steg som Lampard, bara två säsonger senare. Cole spelade 126 ligamatcher för West Ham och kostade Chelsea 6,6 miljoner pund, en summa som i dag känns som ett ordentligt reapris. Ofta förstavalet på vänsterkanten i Englands landslag.

Yossi Benayoun 2005–2007.
Köptes loss från Racing Santander för bara 2,5 miljoner pund inför säsongen 2005/06. Blev snabbt en viktig, offensiv kraft i West Ham och erbjöds ett nytt femårskontrakt. I stället blev det en flytt till Liverpool för 5 miljoner pund.

Anfallare: Jermain Defoe 1999–2004.
Kostade: 1,15 miljoner pund. Såldes för: Sju miljoner pund. Harry Redknapp hittade den målfarlige forwarden i Charlton och på 105 matcher i West Ham blev det 41 mål. Hamnade återigen med Redknapp i Portsmouth, där Defoe fortsatt att ösa in mål.

Mja som man kan se är det inte för inte som West Ham har smeknamnet Academy of Football. Lite som Sveriges Degerfors som producerar en jävla massa bra spelare till större klubbar men utan att få speciellt bra med credd för det.
Hade man sen kunnat behålla Carlos Tevez eller åtminstonde kunnat få lite stålar för honom hade ju det också varit klockrent. Men det viktigaste av allt är ju att få tillbaka Dean Ashton från skaderna, man kan säga att han är en ny Owen. En kille som spottar in mål efter mål men åker lika lätt på skada efter skada. Ironin är väl att just att skaderna gjort att Ashton fortfarande är kvar i West Ham.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0