Den döende super modellen

Sverige. Folkhemmet, välfärdens moder, det bästa landet att leva i. Uppbyggd av en stark arbetarrörelse och ett engagerat folk. Är idag ett förfallet nyliberalt skit projekt. Kapitalismen är ansiktslös, alienation svårförklarad, klasserna är avpolitiserade, makten är abstrakt och grumlig. Det finns inget framtidshopp eller tro på klassens egna möjligheter att tillsammans bygga samhället. Jag skulle vilja påstå att folk i allmänhet och vänstern i synnerhet har blivit förslöade till politikernas behag. Det är lättare att styra lydiga lam än de som stretar emot.

Vad är konsekvenserna av det här då? Det finns fortfarande en vilja och tro på det välfärdssamhälle som vi alla mer eller mindre förväntar oss. Det finns också en övertro på att välfärdssystemet, den svenska modellen, finns och alltid kommer finnas kvar. Men den ovanstående analysen visar att medan folket leds in i ett dimmigt globaliserat samhälle, där allt är abstract och där man inte äns vet om den brud man ragga upp på krogens tuttar är riktiga eller konstgjorda, blir till och med klassamhället svårt att definiera. Det nya samhället har en avpolitiserande effekt på människor, det finns inte alls samma organisering som tidigare. Däremot organiserar sig kapitalet och det effektivt, man monterar ner välfärdssamhället mitt framför ögonen på folk, utan några större reaktioner. Ibland kan det behövas en utomstående betraktares analys för att vi ska få upp ögonen. Så här skriver The Guardian om ”den svenska super modellen”: http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/jun/29/swedish-economy-social-state

Sweden's conservative coalition government has stood still as the financial crisis has engulfed the country. Jobs, social services and healthcare are eroding. The Sweden Democrats – the equivalent of the BNP – are on the rise. The social state is failing. The Swedish dream is no more.

Swedes were roused from this dream with the 1986 assassination of prime minister Olof Palme. Palme might have left behind "a country where no one was poor and no one had room for optimism" as Andrew Brown puts it, but it was Sweden's homemade financial meltdown of the 1990s that finally killed off the dream. Poverty was added to the pessimism. Savage cuts hit schools, unemployment rocketed, the krona sank – leaving the social system in a disarray from which it has not recovered. The conservative government at the time has lately been praised worldwide for its handling of the crisis. Actually the bankers were rewarded, not punished, while the rest of the country is still reeling from the cuts, selloffs and dashed dreams the crisis provoked. But the idea of a well-oiled Swedish model insulated from the shockwaves of capitalism runs on like a Volvo. The reality, like troubled, Ford-owned Volvo itself, is more globalised and gloomy than that.

Take healthcare. Swedes do not enjoy free public care: it costs to see a GP. That is, if you manage to see one. Queues are long and scandals rack the system. Psychiatric care, the source of many such scandals, has a near-medieval penchant for authoritarianism with few European equivalents. People are locked up for months for not taking medicine, given no therapy, and spat out of the system into despair and destitution. The mentally ill die in wards and in outpatient isolation. And they do not even have charities to turn to because state-run healthcare is supposed to work: this is Sweden, after all.

Even being in the system is less rewarding than it was. Unemployment benefits are falling behind those of other countries, and access to social security involves Big Brother-style controls most Europeans would abhor. The state's iron grip remains even as the care that used to go with it has gone. Swedes might lack Britain's profusion of CCTVs, but their lives are scrutinised by an armada of bureaucrats. A new law lets authorities tap all phone and internet traffic crossing the borders. Norwegian lawyers have sued over privacy infringement, leaving the prime minister perplexed – because in Sweden, the state is there to help us.

Just as Sweden was in the vanguard of postwar social democracy, it has since the 1990s become a neoliberal experiment. The experiment has failed, though this fails to register in Sweden itself. No waves rock the stagnant pools of officialdom: strikes are almost unheard of and the tabloids are too busy flogging diet tips to bother. The Swedes cannot let go of their belief in the system. Nor can many on the European left.

Admittedly, Sweden might seem a haven of tranquillity compared with other European states. But in the hunt for a humane social model, Sweden no longer provides the blueprint. Europe's progressives will have to construct something new. But to do that, those who let their minds drift northwards for inspiration first have to wake up: the Swedish dream is over.

Moderaterna ”det nya arbetarpartiet” som vill ”behålla” den svenska modellen och välfärden står tillsammans med ”det gamla arbetarpartiet” Socialdemokraterna som också vill ”behålla” den svenska modellen och välfärden skyldiga till den här utvecklingen. Det nyliberala experimentet där vi inte längre hade råd att satsa på människor.

Avregleringar, privatiseringar, utförsäljningar och konkurrensutsättningar har ökat andelen i den spekulativa ekonomin och minskat den mer långsiktiga. Det är en medveten politik från slutet av 80-talet och början av 90-talet och framåt som inte bara Sverige har genomgått utan i princip hela västvärlden. Det var lönsamt att sätta pengar på börsen de första åren efter 1980. Därefter hade det varit bättre om man hade satt pengarna i vanliga offentliga obligationsfonder. Den kris vi ser idag är väldigt mycket en spekulationsekonomikris. Till och med våra pensionspengar är med i det här smutsiga spelet, det privata spekulationskapitalet stöds av PPM-systemet. Detta är politik som går att ändra på, det finns egentligen bara ett parti idag i riksdagen som vill det och det är Vänsterpartiet.

Bankerna behöver förstatligas så vi kan styra ekonomin, även där är Vänsterpartiet ett alternativ, ”Men när det gäller bankerna så menar jag att det är helt orimligt att ha en sektor som ägs av privata som aldrig behöver ta riskerna – de bara håvar in vinsterna. Så fungerar bankväsendet idag. När tiderna är goda så går pengarna ner i aktieägarnas fickor men när tiderna blir dåliga så är det vi skattebetalare som står för garantin, och det är helt orimligt.”

Han är DIFare och politiker, men vafan han har ju rätt i vissa saker. Lars Ohly skäller på någon i Djurgårds publiken som bestämmer sig för att elda en bengal.

Dessutom har snubben både dragit finger i TV4 nyhetsmorgon...... Så lite uppbackning får han fan av mig. http://www.youtube.com/watch?v=CjmLgUYS0H0

Jag gillar inte att propagera för riksdagspartierna eller att rösta i valen, av anledningar jag säker tar upp någon annan gång. Men jag kan bara konstatera att Lars Ohly på många punkter är väldigt vättig. Ohly Tycks vara den ende som förstått sambandet mellan spekulation och kris. Liksom han är den ända som på allvar driver ett program för en återgång till den svenska modellen. Liksom han vill satsa sig ur krisen, istället för att spara sig ur den, sparandet är såklart som vanligt fotfolket som ska stå för. Som jag tidigare bloggade om är det ingen slump att: Det är inte en slump att Volvo delar ut 4 miljarder i aktieutdelning samtidigt som man kickar massa människor. Det är inte en slump att kommunerna tvingas sparka folk samtidigt som de välbeställda får 1000tals kronor i skattesänkningar. Det är ingen slump att Alliansen inte vill se en aktiv stat eller satsa pengar i det offentliga utan hellre på bankerna. Det är ideologiskt, ideologierna är inte döda, dom är bara svårare att urskilja.

http://www.etc.se/22299/-vi-taenker-inte-vara-passiva-/
http://www.aftonbladet.se/debatt/article3755061.ab
http://www.aftonbladet.se/debatt/article4505296.ab

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0