Staten och kapitalet

Jag gick i sommras och förbannade mig över att staten satt en gräns för hur mycket pengar en student får tjäna på ett år. Min gräns var redan efter en sommars arbete uppfylld, vilket betydde att jag inte kunde fortsätta att extrajobba samtidigt som jag pluggade i höstas. -Om det inte var så att jag vill jobba och betala av pengarna direkt på lånet, vilket i mina öron är som att jobba utan att få betalt. Dvs alla pengar man på en månad drar in går direkt till att betala av studielån, nä då använder jag hellre min fritid till något annat. Det där lånet och rentan till CSN kommer jag ha tills jag dör så det finns ingen anledning att börja betala redan nu.-

Jag svor rätt kraftigt åt regelverket för att leva på 7500 i månaden är allt annat än kul eller lätt och att extra arbeta på ett jobb man fått in foten på och lärt sig kändes som en bra ide. Men nu ser jag frågan ur en annan synvinkel. Nu fattar jag ändå varför regeln har kommit till och nu fattar jag varför politikerna in i det sista väntar med att höja Studiemedlet.

I dessa tider då arbetsgivaren på allvar fått vittring om ”den flexibla arbetsmarknadens” fördelar är gruppen hungriga studenter den perfekta gruppen.
Med flexibel arbetsmarknad menar man en arbetsmarknad där du inte ska ställa krav utan vara flexibel. Du ska lyda årder och framförallt vara så billig som möjligt. En student med 7500 i månaden ställer varken krav, är olydig, går med i facket, engagerar sig i arbetsfrågor, framför allt begär inte denne någon högre lön. Detta eftersom studentens huvudsakliga sysselsättning är pluggandet, arbetet blir bara en bisyssla och så också arbetsplattskampen. Dessutom öppnar man käften kan man ju räkna med att inte bli inringd något mer.

En hungrig student tvingas ofta gå med i ett av alla dessa jävla bemanningsföretag som kanske en eller två timmar innan arbetet börjar kan ringa och kräva att studenten ska jobba, alternativt ringa och berätta att idag behöver vi inte dig. På så sätt lämnar man över makten över sitt liv i bemanningsföretagens händer, då det blir rent omöjligt att kunna planera en dag, 1 vecka 1 månad i förväg. Man vet aldrig vilka tider/dagar man ska arbeta och man vet aldrig hur mycket pengar man kommer ha i slutet av månaden.

Det låga studielånet gynnar såklart flexibiliteten och bemanningsföretagen, vilket i sin tur medför en jävligt dålig cirkel: Ju fler av jobben som är tillfälliga och inte går att leva på, desto svårare är det förstås att hitta ett ”riktigt” jobb. Och det i sin tur gör att ännu fler ungdomar kommer att bli mer eller mindre tvingade att plugga vidare (även om de hellre skulle jobba heltid) och kombinera det med extrajobb. Fastanställningar blir dessutom svårare för arbetarna att kräva då Studenterna från bemanningsföretagen används som en arbetskraftsreserv, tillgänglig för arbetsgivaren att sätta in när som helst. När den visstidsanställde börjar närma sig tiden för hur länge den ska/får vara visstidsanställd sparkas denne och ersätts med någon från bemanningsföretagen istället för att erbjudas fastanställning.

Så får arbetsgivarna den ”flexibla” arbetsmarknad som de vill ha. När arbetsgivare säger ”flexibel” så betyder det oftast ”vi bestämmer mer över ditt liv och du själv bestämmer mindre”.

Det ända som reglerar den här skiten är att man inte får tjäna mer än 50 000kr per termin. Man kan alltså inte plugga och jobba hur mycket som helst på samma gång. Lagen togs in för längesedan och syftade till att just hålla studenterna utanför arbetsmarknaden och istället i skolbänkarna. Men allt eftersom levnadskostnaderna har ökat men studiemedlen har legat still en lång tid börjar situationen bli ohållbar. Regeringen har därför uppnatt upp för att höja terminsspärren från 50 000 till 100 000kr.

Det är hel korkat, men sjukt logiskt om man genomskådat den borgliga regeringens försök till att utvigda den grupp människor som lever på knappa förhållanden och ostabila anställningar. Man har gjort det genom att skära ner på a-kassa och tvingat in människor på en arbetsmarknad där allt är skit, istället för att just förändra arbetsmarknaden. Man väljer på så sätt att prioritera bort det verkliga problemet och gå arbetsgivaren tillmötes, det är klassisk klasspolitik där frågan om vilka man ska prioritera och tillmötesgå alltid från borgarnas håll blir arbetsgivarna. Moderaterna o co är inte arbetarklassens parti eftersom de bedriver en politik som gör det svårare för oss att ställa krav.

Så länge arbetsgivarna föredrar osäkra anställningar och lönedumpning via bemanningsföretagen så kommer de borgliga politikerna gå dem till mötes och det gynnar inte heller fast-tidsinställda då deras villkor med tiden bara kommer att bli sämre. Det gynnar inte heller studenter att tvingas arbeta till ruttna avtal, istället för att ägna tid åt studier. Därför bör spärren ligga kvar på 50 000kr och studiemedlen ska höjas rejält och inte de ynka 500kr som regeringen föreslagit ska infalla september 2010, lagom till valet. Varför sätts inte pengarna in nu, det skulle ha gjorts 2006, varför är det inte mer pengar? Därför att arbetsgivarnas politiker, borgarna gillar att ha en låglönegrupp på arbetsmarknaden, utan dem skulle kraven om högre löner, fast anställning, bättre villkor och arbetsmiljö bli högre.

Gå inte arbetsgivare och politiker tillmötes, Det är vi som bestämmer!

http://www.flamman.se/inrikes.php?id=4639
http://www.lotidningen.se/?id_site=8&id_item=10722

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0